Svårt att känna sig speciell
Idag fick jag en vacker present ifrån en kompis som jag bara pratat med, aldrig träffat eller setts öga mot öga. En uggla gjord i garn och tyg, en vacker liten blå uggla som var för att få mig att må bättre. Kunde inte hejda mig att le när jag packade upp den lilla ugglan, så välgjord och vacker men mest av allt den var bara för mig. Att få ugglan får mig och tänka hur svårt det är att känna sig speciell, med eller utan gåvor ifrån nära och kära. Jag önskar innerst inne att jag kände mig lika speciell som andra tycker, att jag hade kraften att se mig igenom andras ögon. Men min livs glädje har inte visat sig på länge nu, och orken att se mig som speciell har försvunnit. Hur jag en skulle vrida och vända på det kan jag inte sudda bort mitt otroligt låga självförtroende, det är svårt att hålla huvudet högt och se sitt egna sinne och allt inom sig falla till marken. Allt rasar inom mig ständigt, jag är som en skör staty som sjunger på sin sista sång. Låt inte det charmiga leendet lura dig, jag faller fortfarande till det mörkaste vråena av mitt sinne. Mitt sinne skrämmer mig, mitt leende skänker mig inget annat än minnen. Låsta i de djupaste delarna av mitt hjärta, jag trodde jag glömt er men det visar sig fortfarande ligga där och älta. Hur länge ska denna plåga fortsätta förgifta mitt hjärta, hur länge ska mina ben orka stå emot att falla. Så många vintrar som redan passerat, men detta är den första som mina ögon verkligen vill se.Varför vet jag inte men så är det,och så verkar det förbli.
Tomheten släcker ingen törst, tystnaden bryter inga väggar. Att kämpa förlorar sin mening, djupet känns mer lockande än någonsin. Att glömma var tydligen inte en sak jag kunda göra, att vara stark var något jag inbillade mig att jag var. Det känns som tomheten blir större,även om varje person inom min närhet säger åt mig hur speciell jag är. Att hålla huvudet högt och hoppas känns så meningslöst, vad ska jag göra vid ett vägskäl? Att gå åt höger kan vara fel väg att gå, att gå åt vänster kanske river upp mina sår. Det känns som detta är den första vintern utan alla grejer som påminner om dig, den första vintern som jag verkligen ser er men aldrig har er med mig igen. Det smärtar att kämpa, och såren håller mig nere på knä. Att försöka bär ingen frukt med sig just nu, villket gör mig ledsen, förtvivlad och helt nerbryten. Jag ska försöka ge mig själv en chans,men just nu är denna kropp och sinne mitt fängelse tills vidare.
Hejdå bloggen
