Lite sus mellan öronen
Det regnar ute igen, och ensamheten trycker sig närmare på mer än någonsin. Tider börjar förändras, och man känner höst i luften igen. Bara två dagar tills mamma kommer hem igen, det är förtjusning blandat med rädsla ibland men jag tror det går bra. Det känns lite ont om plats för en sådan som mig nu, det känns som jag antingen tar för mycket plats eller inte får vara där. Det känns ensamt och verkar som folk glömt mig lite, eller är det jag som inte ser igen. De förvirrande känslorna av ensamhet och stolthet på samma gång kommer tillbaka, hur jag hanterar känslorna vet jag inte och kommer nog aldrig veta det heller. När var det senast så grått på himmlen, vart tog den lilla solen vägen. Vart försvann de varma känslorna av hopp, vart försvann leendet någonstans. Djupt inom mig finns det ett stort tomt rum, jag försöker lista ut vad jag ska fylla det med. Men jag kommer inte på något, så det förblir stort mörkt gapande hål i hjärtat. En välkänd röst säger åt mig saker, saker jag inte vill höra men tvingar mig endå och lyssna på.
Vad var det jag sa, du sitter ensam igen utan varken hopp eller glädje. Endå föreställer du dig att du är stark, du ser dig i spegeln och leendet försvinner igen. Dina djupa känslor kommer aldrig försvinna, tro inte att du kan stå upp själv på egna ben. Förra gången du försökte föll du ner på knänen och bröt de båda. Det försvann två ur ditt liv, och de har inte ens läkt idag. DU tror att du fortfarande orkar stå, du slutar aldrig försöka för att du tror att du ska resa dig en dag. Det är svårt att hålla kroppen och humöret på topp. Det känns som det minsta kan såra mig, eller göra mig skör just nu. Att försöka går alltid men att hålla sig där är alltid det svåra, jag ler med tårar i ögonen för att försöka se om jag orkar hålla mig på topp.
Förstörd men kämpande endå ~~
/hejdå bloggen
/hejdå bloggen
