Läxor
Vi alla bär med oss dom, och vissa tar hand om dessa för att se till att inga andra misstag sker. Andra skiter i dom eller fötränger dom, och hoppas att de aldrig behöver stöta på samma problem igen. mina erfarenheter är något jag bevarar i mig, och det lär jag alltid göra. En del av mig kommer alltid ha svårt att öppna mig fullt ut igen, en del av mig önskar jag var lika dum och nyfiken som jag var då. Visst jag ångrar inte en minut av all tid vi hade, varken jag och min dåvarande pojkvän eller min dåvarande vän. Jag har svårt att tänka mig hur livet sett ut med dom i bilden, men det är svårt och se tillbaka utan dom i bilden. De är en av alla mina lärdommar genom livet, en dag kommer väl jag ochså ge råd till mitt barn om samma saker. Det är svårt och se tillbaka nu, de mesta av den bakgrunden är som en dimma. Det är nästan pinsamt hur lätt lurad man kan bli, hur blind man var för att se just vad som hände. Men vem är inte det nu för tiden, finner du kärleken så stänger du av allt annat. Ibland så stänger vi till och med ute dom som betyder mest för oss, våra vänner vår familj alla runt omkring oss. Sår läker alltid men det tar tid, när jag var liten så läkte mina sår som dom skulle. Gråter gör vi alla men jag kunde vara en riktig gnällspik, det är jag fortfarande men det kanske är för att en del av mig går under. Inte fysiskt men psykist i detta förfallna samhälle, att det ska ta en olycka idag för folk och ingripa eller en död för folk och inse. Det är nästan lika skrämmande som regerien och deras planer, speciellt moderaternas politik skrämmer mig tycker den är så dum.
Upplevelser för alla kan vara svåra och bära i livets ryggsäck, visa har det lätt och tar av sig den tunga ryggsäcken tömmer den och går vidare. Andra som jag har svårt att tömma den, för alla minnen i den är för värdefulla för att lämnas åt slumpen. Även om de påminner mig om sorgliga saker eller orsakar smärta, påminner dom mig ochså om en enklare tid. Vissa saker i den ramlar ut, men detta endast för att den håller på och rinna över. Jag har min väska full med minnen av vänner som kom och gick, minnen av släktingar och minnen av barndomen. Minnen av en kärlek som aldrig blev som jag ville, och minnen av en person som jag alltid ville vara. Det är ensamt att gå med väskan på ryggen, och leendet på läpparna. Det viskas ständigt att inte lita på någon, medans den oskyldiga sidan av mig viskar att försöka en gång till. Jag må vara en som gnäller och gnyr av såren, men en sak är klar en dag blir jag frisk ifrån denna eviga totyr. Då ni då ska ni få se ett äkta leende, följt av ett gott skratt.
Jag ska bli den som överlevde livet
Hejdå bloggen
