Ensamt
Jag är förvirrad och rädd, jag och mamma har kommit överens igen men det härjar fortfarande en storm i hjärtat. Man frågar sig ibland varför vissa gör som dom gör, allt är inte lika självklart som alla tror. Bara för att du ser en sak som självklart ska jag ochså kunna det? med min ADHD kan jag inte se allt kristalklart. Det känns ensamt med ADHD verkar inte vara någon som förstår, är det bara jag som blir uprörd när jag inte blir förstådd. Varför kan jag inte bli förstådd när jag säger en sak, varför tolkar alla det så fel. Det är en jobbig känsla att ingen vill förstå, du förstår inte heller du säger det men det gör du inte. Hade du varit på min sida hade du sagt till personen som sa saker till mig att allt inte kan vara kristallklart. Men ingen response alls.. bara tystnad ingen som försöker ens försvara mig i detta, jag förblir ensam i mina egna tankar. Tänker ni bara överge mig här, ensam och rädd i det stora hålet i mitt hjärta. Som om dagen inte redan spårat ur, så måste jag hantera allt jag känner helt själv. För ni står ju inte där vid mig eller hur, ni har tagit någon annans parti i detta och jag har väl alltid fel antar jag. Det svider när man inte har någon på sin sida, ensamt och svidande är allt jag känner. Vad gör man åt det, inget man sitter kvar i den unkna stolen försöker dölja sina tårar för att inte visa sin sorg. Man håller tyst under varje konvesation, och orkar inte ens försöka något mer. Jag har fel det verkar som jag har det ganska ofta, inget mer ni vill säga till mig såret är fortfarande frächt och levande. Passa på medans ni kan
Hejdå bloggen
