Snart ett år äldre
Det känns konstigt att bli äldre, det går obemärkt förbi på ett sätt. Jag märker inte något som ändrat sig från igår, men i helheten så är det mycket som ändrar sig på ett år. Vänner som kommer och går, en romantik som varade bara under en kort sekund. Det har varit ett tufft år sedan min förra födelsedag må jag säga, men det är skönt och veta att det vänder. Med tanke på att dessa år gick på mindre än ett hjärtslag i mina ögon, är både läskigt, hemskt men endå farcinerande. Det är minnen jag ser väl spelas framför ögonen, vissa andra har suddats ut av alla tårar och av alla hål jag har gjort i dom. Men känslorna sitter fortfarande kvar, det känns som att man vaknar upp varje gång av ett till minne som blåst upp sig själv trotts alla hål man gjort. Jag är bara glad så länge jag få ha det jag har nära mit hjärta, en dag förändras allt det är nog det svåraste för mig. Jag hyser agg emot förändringar och oftast de som kan vara bra för en, mest för att jag är rädd att förlora allt jag äger i detta nu. Med tiden inser jag att jag aldrig kommer behålla det jag äger idag, en dag så har även det flugit sin väg. Minnen och livet är en mycket underlig sak, även om jag aldrig skulle våga riktigt släppa taget om nuet så måste jag det förr eller senare. Det faktum att tiden aldrig väntar får man acceptera, det känns svårt att se det med sina egna ögon men det gör det alltid.
Jag vaknar upp i skogen ensam igen, träden är mörka och nästan färglösa. Månen är det enda som visar min väg igenom denna mörka labyrint, jag har dock svårt och tro att jag är ensam i denna färglösa skog. Ibland om jag har tur så hör jag röster, eller till och med sett skuggor. Jag funder då på om dessa är riktiga, om dessa är från en mycket ljus framtid som ödet inte vill riktigt visa än. Eller om skuggorna är från mitt förflutna, personer jag en gång i tiden mött eller känt. jag försöker hålla hoppet om omötta människor som finns ute bland alla färglösa träd, jag suckar medans jag går igenom den dunkla skogen. Jag passar på och sjunga lite lätt för mig själv, medans träden svingar i vinden nästan i takt med mina toner. Nästa gång jag hör dessa röster kanske jag bör springa efter dom, då kanske jag finner något jag borde eller kanske finner något som sliter mer i de ömma leder jag har. I villket fall som helst är jag trött på att jaga ensam i den mörka natten, en dag kanske jag inte är ensam längre. En dag kanske även dessa träd får färg, och månen kanske inte lyser i samma ensama ljus.
Så uppstår alla frågar man har inom sig igen, lever jag en till dag eller blir jag påkörd imorgon. Kommer dessa personer jag älskar leva till nästa år, eller kommer någon tappa vägen dit. Även om mitt hjärta är godtroget och tror att allt kommer lösa sig, så spökar alltid dessa tankar i huvudet på mig. Tabletterna må ge mig fokus, och till och med lite hjälp med mina besvär i vardagen. Men spökena måste jag ta hand om själv, helt själv dessutom för ingen annan än jag kan se dom. Jag stänger rutan och ringer upp en vän, för en timme eller två så spelar vi och skrattar vi. Åter igen så har jag lugnat mina oroliga tankar, och små skrattar åt mina löjliga tankar som för bara några sekunder sedan skrämt livet ur mig. Jag jagar varje dag bort alla spöken ifrån mitt arma lilla huvud, men de stannar inte borta länge. Jag önska någonstans att någon kunde jaga bort dom med mig, att jaga i månskenet är vackert men mycket ensamt. I solskenet så ser jag dom inte lika mycket, för då uppehåller mitt huvud mig med andra tankar som vad jag har och förvänta mig av dagen. Eller saker som rör vad jag ska spela idag, återigen går dagen emot sitt slut och jag tvingar mig själv till sängs.
Hejdå bloggen
