Kanske går segrande ur striden
Under detta året har jag blivit skjuten i hjärtat minst tre gånger, fallit ner på knäna och resit mig igen minst nio gånger. Har kämpat emot mardrömmar och minnen genom nätterna, och hållit leendet och humöret på topp så mycket jag kan. Jag har gråtit av frustrationen att aldrig få det rätt, och jag har torkat dom i ensamhet och tysheten för att dölja den storm som höll på i hjärtat. Jag har skiljts ifrån vänner, och försökt stå upp för vad jag tror är rätt för mig. Har varit djupt nere bland de mörkaste varelserna jag har sätt, och klättrat stegvis upp igen. Har åkt karusell hela året, och kanske tagit mig ur den för tillfället. Det känns nästan skönt att året är över, jag hoppas nästa år bringar något bättre än falska förhoppningar och penga problem. Jag är endå otroligt lycklig lottad med en mor som stod ut med alla raseri utbrott jag fått. Det känns skönt att ha några bitar av guld i påsen, allt under året har väll inte varit så dåligt. Men som man brukar säga man ser inte skogen för alla träden, jag antar att jag inte såg det som varit bra för alla problemen. Men jag tror många har det så, nu börjar nästa kamp med vikt och välmående. Min självkänsla är ganska låg fortfarande, och att se mig själv ifrån kalas bilderna fick mig att gråta. Det är inget kul och gråta när man ser på sig själv, men det känns så hopplöst just nu. Men nu har man ialafall fått till så man ska börja gå på concerta för ADHDn, tabletterna kommer nog hjälpa mig att få lite mer behärskning och förhoppningvis få mig och gå ner i vikt. Enligt arga doktorn i ettan så fattas något i huvudet på dom som har ADHD (men det visste nog forskarna redan), och oftast fyller man detta med ett missbruk (så som Alkohol, droger eller som i mitt fall mat).
Jag önskar att jag kunde få bort alla frågetecken ur mitt liv, och börja fylla det med svar på allt jobbigt som varit. Jag kanske är lite otålig men det har jag alltid varit, kanske till och med bortskämd. Men att sitta ensam med en mysig lampa och spela ett barnsligt spel känns lite tråkigt, jag antar att känslorna från förr spökar mycket ochså. Men det går inte en dag utan att man får en sådan tanke i huvudet, även om tålamodet ska vara bra för mig så känns det jobbigt. Men vad mer kan man säga än att jag känner mig ensam, konstigt är väl det när man har två katter hängadess i hasorna varje dag. Men det känns väl som man är redo att ge ett till försök men det känns inte som jag kommer någonstans, jag är tillbaka på ruta ett med fler skador och sår. Det är skitdumt av mig och gnälla egentligen, även fast sängen är tom så har jag mer plats. Men allt detta runt omkring mig är så överväldigande för mig, och ingen i min omgivning eller någon som står mig nära finns riktigt där om jag får säga så. Klart dom finns där och pratar om allt, men samtidigt har jag inte ork att lägga all skit på dom, utan jag fortsätter bara le en stund till så jag slipper brista ut i gråt i någons närvaro. Jag antar att det är så jag kommer leva i livet ochså, gömma mig och dra mig för att gråta inför personer för att inte lägga tyngden på dom.
Jag har en ganska dyster syn på livet
Jag har ett annat sätt
Det mesta tar jag nog förgivet
Jag kanske har det för lätt
Hejdå bloggen
Jag har ett annat sätt
Det mesta tar jag nog förgivet
Jag kanske har det för lätt
Hejdå bloggen
