Det känns som sand genom fingrarna
Fick mina nya glasögon idag, lyckligtvis lyckadess man ju övertala sociala om att få helt nya(tack och lov för det).
Min älskade webbcam är ju så bra, men det får duga sålänge tycker jag. Anledningen till nya glasögon var att jag blivit nickelalergisk, och vi var tvungen och välja något utan nickel så det blev dom här. Jag gillar dom ganska mycket facktist på något sätt ser jag mognare ut, jag vet inte om jag bara svamlar men det är så jag uppfattar det. Dagarna flyter på bra, och tja snart är det fredag igen. Det känns så udda att inte veta vad man ska skriva om riktigt, men just nu så är det mest stillsamt. Det går frammåt med min sitvation, allt som fattas är en till pelare som håller taket över mitt huvud. Annars sitter alla tavlor på plats, alla möbler fint placerade och alla pelare står nästan upp. Aptit på livet är väl lite det som fattas, och att sluta drömma om sådant skit som inte behövs. Jag är trött att se dig i mina drömmar nu, även om du är en del av mig för alltid så vill jag ha dig ut ur mina tankar. Den plats du krossade har börjats att byggas om igen, den är nästan klar men vem som ska sitta där nu är ännu oklart. Det känns som för varje tanke som vandrar genom huvudet, så dyker du eller en annan kär gammal vän upp. Klart s är det nog för alla att vi har saker vi inte kan sluta tänka på, jag antar att jag var väldigt naiv när jag var yngre. Jag kommer ihåg hur jag hatade när mamma berättade att en dag finns inte alltid de som finns idag, jag tror jag förstr bättre än vad jag gjorde då. Jag finner nya vänner de stannar för ett tag, och sedan går det vidare som inget har hänt. Men antar att det bara är jag som hänger i det förflutna, sitta i tankarna och mata duvorna är inget hälsosamt precis. Men jag är nog inte rätt person och prata om hälsa överhuvudtaget, jag har varken orkat ta tag i min pyskiska eller fysiska hälsa. Men som folk att säger, work in progress. Jag gör mitt bästa för att få resultat, men tack vare alla tankar så är det svårt att resa sig från den delen.
Även om duvorna betyder otur för mig, så behåller jag dom nära mig. Inte för att jag fortfarande ältar, utan för att det är det lilla minnen jag har kvar av de orginala vännerna jag hade. Det går inte en dag utan att jag tänker på dom, men idag så hoppas jag att jag finner en dag utan att behöva minnas dom.
Inte för att jag hatar det, men för att smärtan fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.
//Hejdå bloggen
