Slår mitt hjärta för fort?
Går jag för fort, tar jag ett steg för långt. Är mitt sinne för segt, varför annars skulle jag fortfarande tänka på er. Mitt huvud går som en loop, näthinnan spelar upp bilderna men de bleknar mer för varje dag. Det enda som sätter färg på dom är bördan, jag bär den inte ensam men inte med någon heller. Jag pratar inte om det, jag visar inte att jag tänker på det, jag glömmer det aldrig. Mitt sinne börjar spela upp allt i detalj, allt som hände, och allt som följde efter. Nu befinner jag mig i varenda hörn av världen, letar efter lyckan, glädjen och orken att fortsätta gå frammåt. Vad gör man när man inte finner vad man letar efter, vad ska man göra och vad kan man göra?. Bilderna blir som en gigantisk tumör i huvudet, den kanske glöms men den försvinner aldrig. Inte konstigt att jag inte orkar, när varje vaken timme av livet ägnas omedvetet åt den. Det kan vara en sak, det kan vara en doft. allt kan påminna om min försvunna lycka, och det som fick mig och hamna här.
Jag bad en bön till gudarna att glömma dem, gudarna sa att de skulle behöva splittra mitt hjärta för att få bort smärtan. Dum som jag var sa jag ja, nu irrar jag runt överallt och ingenstans. Söker efter förlorade delar, vet inte var de är eller om jag någonsin finner de igen. Jag känner mig så nära, men endå så långt borta från dom. Jag vet inte hur man förklarar hopplöshet, och otröstlig ensamhet. Det känns så tomt, jag vara önska att jag kunda resa med någon i sökan efter delarna. Känslan kryper närmare om nätterna, och allt känns bara mer hopplöst. Jag sträcker ut händerna i luften, och kallar på hjälp ifrån både gudar och demoner. Men ingen vill hjälpa en själlös människa, makt spelet lämnar många av oss på jorden tjanslösa mot både liv och känslor. Vi fastnar utanför systemet, vi finns inte men endå är vi där. Det kan vara din bästa vän, det kan vara din mamma eller pappa. Det kan vara en du ser på stan, det kan vara du själv. Jag försöker sakta ta mig tillbaka i systemet igen, men all möda gör mig inte gott. Kämparglöden tog slut, och nu sitter jag kvar och väntar. Vad jag borde göra är att fortsätta gå, men vad jag gör är att vänta på någon som inte finns eller aldrig kommer finnas.
Om du vill höra att jag mår bra, så säger jag att jag mår bra.
Om du vill veta vad jag tänker på, så lugnar jag dig och säger nåt annat.
Om du vill höra sanningen?... Då ljuger jag så du inte behöver oroa dig mer över det.
Vill du veta om jag är ledsen? jag drar till med ett skratt eller ett leende för att dölja tårarna.
Vill du veta om jag är säker? jag säger att jag är det för din skull.
Hejdå bloggen
