Klumpen av is
Vad är det som gör mig så nedlåtande på mig själv? jag känner mig kanske inte stark nog att tro att jag faktiskt klarar det. Ord som nej eller du klarar det inte är inte allt för långt borta, och dom närmar sig för var sekund. Det är jobbigt att vara desperat efter kärlek, det är inget jag tycker om hoss mig själv. Men jag vet inte hur jag tacklar känslan av ensamhet i denna stund, nu ligger jag där jag låg för ungefär två år sedan. Hur tacklar jag det? hur ska jag kunna känna att jag överlever?. Ända sedan incidenten hände har jag känt mig så maktlös, krafterna kommer ju tillbaka men inte lika snabbt som jag skulle behöva. Är det fel att söka skydd hoss andra? visar kanske bara hur patetisk jag verkligen är. Vad ska jag säga om mig själv, jag är en liten människa som aldrig haft speciellt höga tankar om mig själv. Borde kanske det, men för höga tankar gör mig ständigt besviken. Väntan efter någon som kan hjälpa mig bära smärtan tar kål på mig, vänner , familj hjälper mig inte i denna sitvationen. Hur förklarar jag min trötthet utan att framstå som en total idiot, klart stöd från vänner och familj finns där men det hjälper inte lika mycket som jag önskat. Att kravla i samma smuts som för två år sedan är jobbigt, gör ont på flera ställen än bara hjärtat.
Hur förklarar jag mina ljudlösa hjärtslag, hur förklarar jag mina ensamma drömmar om natten. Hur förklarar jag tårar som aldrig synts, hur förklarar jag min rädsla för mörkret. Jag borde kanske bara ge upp på all kärlek, eller kanske hoppas att någon märker mig. Turen kanske finns där, eller så är det ännu ett spratt hjärnan lägger på mig. Tyngden på mina axlar lättar aldrig, hur mycket jag än skulle prata. Mitt leende är tyst och inte så brett, jag älskar livet men behöver en ny källa till det. En ny källa som ger mig lite mer hopp, en ny källa som ger mig det jag behöver för att orka.
Känns så fel att drömma om allt, känns så fel och hoppas men hopp är allt jag har kvar. Tröttheten lägger sig över mig, och trycker våldsamt ner mig om jag skulle försöka ställa mig upp. Vad väntar jag mig egentligen, vad ska jag göra egentligen. Ingen kommer visa intresse, ingen kommer orka med mig. Så ligger jag där och kippar efter luft, lungorna fylls med giftig gas som sakta tar kål på mig. Jag stirrar upp på den molniga himmlen, jag saknar solen och våren. Jag saknar en famn som säger att allt kommer bli bra, jag saknar någon som håller mig tätt intill. Jag saknar värme, jag saknar aptit på livet. I dagens läge är aptiten på livet inte så stor, och jag är lika liten som när allt startade.
Om jag talade skulle du lyssna?
Om jag grät skulle du fråga varför?
Om jag skrattade skulle du vara där för att skratta med mig?
Om jag skulle vara nere skulle du då plocka upp mig?
Om jag vill ha en dröm skulle du då svepa iväg med mig och skapa den?
Om jag vill ha aptit på livet skulle du då skapa det?
Om jag är rädd för mörkret skulle du skydda mig och aldrig släppa?
Om jag bad dig att lyfta ett sjunket skepp skulle du då göra det?
Om jag bad dig att värma mitt hjärta skulle du göra det då?
Hejdå bloggen
