Jag ska vara en supermänniska
Jag tål inte skitsnack det får mig att må skit, jag orkar inte med folk som skäms för sina kompisar det känns inte som något jag vill ha. Återigen försvinner en ljudlöst ur min tronsal, och platsen är välbehållen men avskrubbad från den som satt där innan. En av mina vänner sa att hon inte ville bli taggad på en bild på facebook, det var bara en helt vanlig bild av Olyckan från trasan och bananen. Hon sa att hon ogillade bli taggad, och att hon skämdess över sina kompisar. Vem säger så? jag var en av dom, juste...va en av dom. Jag känner dock ingen sorg för denna människa, säger att du skäms för dina vänner som förmodligen är dom äldsta du haft. Då är det något allvarligt fel, men hjärtat blöder inte bara av dina ord utan en annans ochså. Denna människan har varit med mig från start, varit snäll och helt underbar. Men när det gäller bråk och groll verkar hon fokusera på det jag gör, och att det är enbart jag som är felet. Ja det är så det känns ialafall, ... jag menar du är min barndomsvän.. inser du inte hur mycket sådant sårar.
Ord som ekade djupt i mig, om du är sådär envis kommer du inte ha några vänner kvar. Det gör ont så det svider, ska jag orka med det här. Ska jag vara vänner med allt och alla då, ska jag bara acceptera att hon skämms för oss. känns bara som jag vill säcka ihop, bara sova och starta om på nytt. Orden sårar mig mycket djupt, gör så ont och höra det från en person som inte ens sett båda sidorna bara 1 av det och den sidan är inte min. Kommer aldrig villja förlora henne, men det är precis som om hon ger sig på de problemen jag skapar och ser inte vem som började de. Svider bara mer och mer, visst att en olycka kommer sällan ensam men detta är för mycket. Så jag ska orka med allt, så jag ska vara förlåtande som fan då?. Nej det tänker jag inte, och jag tänker ge dig flera försök om du vill. Bara trött att jag alltid ska vara problemet i allt, trött att du står på alla andra sidor än min. Det gör ont så ont, men imorgon kanske jag vaknar lycklig igen.
