Om man hade fått välja
Livet i all allmänhet nu är väl bra, kanske inte tillräckligt men endå bra. Fick bostadstillägget och soc håller på och utreder vad de kan göra, och träffade Majvor i tisdags och det lät bra hon verkade ialalfall förstå mig. Kanske året äntligen börjar lugna sig lite,men det fattas fortfarande stora pusselbitar i mitt liv. Det är så mycket i vardagen jag aldrig nämner, men allra minst mina älskade vänner runt omkring mig. Jag kanske inte nämner er, eller verkar visa något tecken på saknad eller intresse till detta säger jag förlåt. Varje dag försöker jag släppa saker som drar ner mig, vissa omöjliga att glömma andra omöjliga att gömma. Jag försöker låta bli och tänka så mycket på dom men det förblir vad de alltid varit, ett stort faktum av mitt liv och hur jag mår av det. Till alla er som lyssnar på mig tack, till alla i mitt liv som orkar med mina olika stunder tack. Det känns så skumt att jag inte kan släppa dessa människor, jag har börjat drömma om min förlorade vän igen. Trots att det gått år sedan jag såg henne, eller ens hörde hennes röst så har drömmarna om henne kommit tillbaka. Varje drömm kämpar jag alltid faktumet att hon är borta, och aldrig mer kommer tillbaka. Sedan drömmer jag mycket om en annan med, jag tror de flesta vet vem. Jag vet inte varför just du är så svår och släppa, men jag antar att det är för att du är allt i en person som jag söker.
Det är så svårt och förklara känslan av förlust och vinst samtidigt, det känns som jag accepterat det men en liten del av mig forstätter och sätta sin energi på drömmar som aldrig besannas. Det är svårt och tro på bättre tider när man aldrig kommer upp från stegen, när man sitter fast med ena foten på marken och andra på första steget. Vägen för mig är för lång och sakna någon i sitt hjärta är alltid svårt, det spelar ingen roll hur erfaren någon är. Jag pekar inget finger på någon här, allt jag gör är att vara tyst och försöka reda ut allt. Det känns som pusselbitar som sitter i mitt pussel hörde dit först, men sedan när platserna runt pusslet fylls så ser man att just den inte hör dit. Det är så mycket i mitt liv som har varit ner och upp, jag saknar känslan av att stå upp och orka ha orden till att säga ifrån eller våga gå rät ryggad emot något.
Jag behöver något och tro på.
Det är svårt och tala högt när du inte vågar, det är svårt att visa vad du verkligen tycker när du är rädd. Alla säger att du behöver ingen för att må bra, men allt jag känner är att jag behöver någon som stöttar mig för att orka gå vidare med livet. Jag kan vara stark på egen hand, men just nu behöver jag någon som tar min hand och får mig och känna att jag är just den som är speciell. Jag behöver energi jag behöver en avkoppling från mitt liv, rymma iväg några sekunder ut i nattens friska luft. Jag behöver tryggheten av ett förhållande som jag inte fick på mitt första försök, kärlek är aldrig enkelt men utan den så faller jag i bitar och min syn framför mig blir suddig. Trots att de flesta är bättre utan den, så önskar jag i botten av mitt hjärta att finna den. Ge mig ett mirakel innan livet tar kål på mig.....
Jag behöver något och tro på.Hejå bloggen
