Effekten av tystnad
Jag älskar verkligen att skriva av mig här, detta får mig och slappna av och får mig lugn. Men det som är absolut svårast för mig mär jag skriver, är att inte blanda in djupa känslor i varje inlägg. Just nu känns världen lite svårare för mig, jag trodde något skulle gå o släppa men det hänger fortfarande kvar. Jag försöker och inte skriva för mycket om det, mest för att jag inte vill få det hela jobbigt för denna personen. Det är svårt hur en annans lycka kan vara svår och acceptera, och hur själviska vi människor kan vara. När du hör ifrån dina kompisar om en jobbig grej som hänt dom, klart man känner sig ledsen för deras skull men en liten röst säger ochså tur att det inte är jag. Men när det väl händer en själv vet man inte riktigt hur man ska hantera det, för man vet även om alla har sympati är de flesta glada att de har sitt liv i sin kontroll. Att se en annan människa lida, eller inte alls vara i kontroll kan vara jobbigt men endå finns rösten där. När du ser på tv om folk i fattiga länder och krig inte tänker du att du vill byta plats med dom, kanske vissa men i så fall ytterst få skulle ha den reaktionen. Jag är ingen ängel här i livet, jag har ochså sådanna tankar som jag beskriver. Men det som är ohejört svårt för alla är nog kärlek, eller försöka glömma den som man egentligen aldrig riktigt kan göra. Du kan till exempel aldrig glömma ett av dina ex tillräckligt, en sång på radion som kanske var eran sång just då. En doft av parfym som hon/han hade, en film som ni båda älskade just då. Känslor finns där inte på samma sätt men det försvinner aldrig, deras bild finns alltid innanför näthinnan. Det är ochså svårt att glömma folk som man älskar, det behöver inte vara folk som du vill ha en relation med. Det kan vara föräldrar som du kan ha fått en dålig kontakt med, det kan vara kompisar som betyt världen för dig men svikit dig. Det kan ochså vara just en relations drömm som går i kras, men minnet finns fortfarande nästan som inbränt. En person som fått dig och känna dig så speciell, som du trott visat alla tecknen men egentligen är det bara du som tolkar detta fel.
En tyst bön om ett avslut på det, en strimma hopp som håller såren öppna. Du förblöder med läpparna i ett leende, medans varenda känsla i kroppen ber dig vända om och gå. Svår kontrolerade tårar, och känslan av botten igen. Försöker ta mig upp för att inte låta det gå ut över andra, men att simma ensam uppåt känns som ett ensamt mål. Ytan känns inte lika lockande som förut, drömmen som håller mig nere känns som en plats och föredra. Rushen av lycka genom kroppen, och när den tar slut försvinner allt ljus igen. Söker mer sår att öppna för att hålla lyckan levande, ju mer jag skrapar upp desto mer försvinner den riktiga drömmen. Tröstar mig själv med ouppfyllda drömmar, och håller mig i bubblan av hopp. Det är svårt att le när man knappt orkar det, jag vill inte tynga ner någon med mina inlägg. Det känns som jag vill prata men får inte, för att hålla allt tyst och lugnt runt om mig. Jag vill inte skriva för mycket, det kanske resulterar i andras lidande. Jag hoppas att alla förstår att mina känslor har alltid förvirrat mig, och det kommer fortsätta så livet ut.
En dag finner jag dig, min dolda kärlek.
Hejdå bloggen