Tro icke
De flesta måste tro att jag är riktigt deprimerad, men det är jag inte om jag ska vara ärlig. Låt mig formulera mig lite bättre, så kanske ni förstår varför jag skriver så sorgsna saker.
Att skriva av mig om de saker som gör mig ledsen, är ett sätt att få mig lycklig och ge mig kraft att le genom dagarna. Att skriva om drömmar som kanske aldrig händer, ger mig glädje åt de saker som faktiskt kommer eller kan hända. Det get mig styrka att tänka frammåt, från allt grått och svart. Även om jag skriver för mörka saker ibland, så är det gott för själen. Även om min vresighet kan ta över, beror det mer på sömn än humöret.
Ensamheten är ju något vi alla utstår med, jag är ju speciellt inte något undantag. Många av oss kämpar för att orka gå vidare, även om vägen tagit slut och är sedan länge försvunnen. Vad vill du med livet? jag vet inte och kommer nog aldrig veta heller. Kanske är det en del av ADHDn att aldrig veta, kanske det är en del av mig att inte orka ta reda på det. En dag tar jag reda på det, med den kraften jag har samlat då.
Men för nu ligger det lågt, och fortsätter i denna fruktansvärda bergodalbana.
Visst inlägget skulle ju vara possetivt tänkande, men antar att hjärnan tog över och bergodalbanan körde igång igen. Visst några tårar skymtar jag inte än, men endå gråter jag tårar varmare än eld i mitt hjärta. Tänka sig nästa år är det 2 år sedan incidenten, visst jag borde släppa det men det tog på mig så hårt. Min första pojkvän någonsin, och sedan snoddes han eller så snodde han henne ifrån mig. I villket fall så försvann de både i en smäll, och jag låg ner på marken igen. Det värsta för mig just nu är att jag har ingen plan alls, jag hade inte ens en plan att jag skulle överleva så här länge. Endå fylls mina lungor med tjock rök, mitt sinne tömms på energi och de två sitter fast i dess vägger. Jag kippar efter andan, jag försöker fylla mitt sinne med nya minnen. Men de kommer föralltid eka i mitt huvud, och föralltid vara skuggor av de förflutna. Jag vet jag borde släppa det, men varför är det så svårt?. Hjärtat försöker glömma det, minnet försöker fötränga det. Men det minsta fragment av en sak, och jag minns dom igen som på ljusa dagen. Mitt huvud dunkas ner i golvet, där ligger jag igen i smutsen kravlar åt alla håll för att komma upp. Med ett leende och med darriga ben tar jag mig upp, ni hade mig nästan där igen. Sen skrattar jag rakt ut i luften precis som de vore där, allting mörknar och jag är ensam igen. Mörkret omger hjärtat, och sakta hela min kropp. Sluta flyta i mitt blod, sluta stå i mina tankar.
SLUTA FÖRSTÖRA MITT LIV
Men för nu ligger det lågt, och fortsätter i denna fruktansvärda bergodalbana.
SLUTA FÖRSTÖRA MITT LIV
Hejdå bloggen och gott nytt år
