Jack frost?
Jag kände en kall och mycket öm kyss emot min kind, lika snabbt försvann den. Kvar stod jag i ett regn av frusna kristaller, medans den bitande kylan borrade sig in i huden. Jag hade hoppats att snön hade stannat, men de sköra iskristallerna hinner knappt landa innan de försvinner. När jag går den ensamma stigen genom det frusna regnet, så hör jag dom viska någoting om vintern. Trotts att tecken finns på det överallt, så gör de små iskristallerna hoppet mindre. Nere vid centrum ser jag en man som säljer julgranar, folk med mössor, vantar och varma kläder. Varför får jag inte några julkänslor?, är det för att jag vet att det inte kommer förrän jag försvinner upp till i landet till min mor. Här hemma är det tyst och lugnt, men samtidigt fruktansvärt ensamt. Inga katter att kela med, ingen mor att prata med. Ingen att skratta o tjoa med, bara den dova ekot av festen helgen innan. Ensamma rop i natten, små tassanden upp för att hämta vatten. trots att ensamheten inte är min starka sida, så känner jag återigen kylan bita. jag ser ut från fönstret och hoppas att få se, Jack frost med all snö som han lovat mig.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen